Hur ska jag någonsin kunna beskriva mina känslor när jag själv försöker förneka dem? Jag förnekar dem för att jag vill vara singel, vill vara bara för mig själv – men samtidigt vill jag ha någon där, ibland. Och det duger inte med vem som helst, det finns en. Jag är inte den som tar olika män varje vecka, ibland önskar jag dock att jag var sån. Det vore mindre komplicerat då. För livet är till för att missförstå, jag hatar att känna mig missförstådd. Justnu känner jag mig missförstådd, samtidigt som jag känner mig öppen som en bok. Alla fattar, alla vet. Men inte du. Jag blir så frustrerad av tanken att du inte vill begripa, JAG VILL vara din vän. Jag vill inte äga din kärlek, för jag tänker inte ge dig min. Även om du har mitt hjärta i dina händer, så tänker jag inte låta dig gå härifrån med det. Inte fysiskt iallafall, för psykiskt har du tagit det….
Min hjärna snurrar runt som jorden gör runt solen, runt-runt-runt. STOPP. Kan jag få försöka fokusera på det viktiga i livet? Vänner, familj och framtiden. Och du finns inte som någon kärlek i min framtid, du finns som en kär vän. En pojk-vän, utan att det ska handla om kärlek. Jag tror inte du förstår, och jag begär nog egentligen inte att du ska göra det heller..

Jag tänkte försöka släppa taget om tankarna nu, duscha bort dem eller underhålla mig själv så jag slipper tänka. För jag tror jag blir galen. Jag vet varken ut eller in. Vad vill du? Vad vill jag? Vad vill vi? Det finns inget vi, det finns bara du. Och sedan jag. Och det är så det ska förbli. Hur mycket jag än skulle känna för dig, så är jag inte rätt för dig.
Jag är ingen bra människa, så jag ska släppa dig och tankarna nu. Förlåt mig.