From december 2019

Jag ramlar alltid tillbaka

Jag ramlar alltid tillbaka till ”bloggen” när jag behöver lätta på hjärtat.

Det gör jag väl för att det känns som ingen är tillräckligt intresserad av att lyssna på mig och mina känslor. Jag har länge funderat över att kolla upp möjligheten till psykolog. Hade varit skönt att prata med någon som är här, i nuet. Inte en person som tittar i mobilen medans du försöker kommunicera eller som är alldeles för upptagen för att prata med dig.

Ibland behöver man älta, ibland behöver man ta upp nya saker och då är det så viktigt att man känner sig hörd. Förlåt men jag gör inte det.

Ibland känns de som man skriker men ingen hör. Mobiltelefonerna är nog boven till att många mår dåligt också. Nu när jag ligger i min ensamhet (något som jag egentligen kan tycka är riktigt härligt) så mår jag så dåligt när folk lägger upp sina perfekta fikastunder med det stora tjejgänget, eller när man går ut med massa folk o käkar middag på nån restaurang i närheten. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag scrollar på instagram. Folk målar upp sina perfekta liv, dom renoverar samtidigt som dom umgås med sina barn, hund och kompisar. Jag får varken tiden eller orken att räcka till. Hur hinner alla perfekta individer med allt?

Jag känner mig inte som 30, när jag säger att det var bättre förr. När man inte hade datorn i fickan. Utan man fick längta tills man kom hem o kunde sätta sig vid datorn o logga in 3 gånger på msn, så den där killen man var kär i skulle se att just du loggade in. Nu skulle aldrig killen du är kär i märka av dig, för ni är konstant inloggade och han tar din tillvaro förgivet.

Mycket är givetvis bättre också. Men jag tror att barn mår dåligare idag för att man ser allas liv, barnen måste växa upp fortare. 6 åringarna idag sminkar sig bättre än oss äldre, för alla verktyg finns på youtube. Vi fick kolla i nån katalog eller gå på sminkkurs.

Livet förändras.

På gott och ont.

Texten är

Lika sammanhängande

Som jag

Känner mig.