Jag ramlar alltid tillbaka

Jag ramlar alltid tillbaka till ”bloggen” när jag behöver lätta på hjärtat.

Det gör jag väl för att det känns som ingen är tillräckligt intresserad av att lyssna på mig och mina känslor. Jag har länge funderat över att kolla upp möjligheten till psykolog. Hade varit skönt att prata med någon som är här, i nuet. Inte en person som tittar i mobilen medans du försöker kommunicera eller som är alldeles för upptagen för att prata med dig.

Ibland behöver man älta, ibland behöver man ta upp nya saker och då är det så viktigt att man känner sig hörd. Förlåt men jag gör inte det.

Ibland känns de som man skriker men ingen hör. Mobiltelefonerna är nog boven till att många mår dåligt också. Nu när jag ligger i min ensamhet (något som jag egentligen kan tycka är riktigt härligt) så mår jag så dåligt när folk lägger upp sina perfekta fikastunder med det stora tjejgänget, eller när man går ut med massa folk o käkar middag på nån restaurang i närheten. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag scrollar på instagram. Folk målar upp sina perfekta liv, dom renoverar samtidigt som dom umgås med sina barn, hund och kompisar. Jag får varken tiden eller orken att räcka till. Hur hinner alla perfekta individer med allt?

Jag känner mig inte som 30, när jag säger att det var bättre förr. När man inte hade datorn i fickan. Utan man fick längta tills man kom hem o kunde sätta sig vid datorn o logga in 3 gånger på msn, så den där killen man var kär i skulle se att just du loggade in. Nu skulle aldrig killen du är kär i märka av dig, för ni är konstant inloggade och han tar din tillvaro förgivet.

Mycket är givetvis bättre också. Men jag tror att barn mår dåligare idag för att man ser allas liv, barnen måste växa upp fortare. 6 åringarna idag sminkar sig bättre än oss äldre, för alla verktyg finns på youtube. Vi fick kolla i nån katalog eller gå på sminkkurs.

Livet förändras.

På gott och ont.

Texten är

Lika sammanhängande

Som jag

Känner mig.

Nära till gråt

Jag kan kolla på ett klipp på youtube och fälla tårar, känner mig alldeles för känslig för mitt egna bästa.

Finns ingen som orkar lyssna på allt jag behöver få ur mig, man märker att man pratar med folk och dom gör allt för att byta samtalsämne eller så lyssnar dom inte ens utan mitt i meningen så säger dom att dom måste avsluta samtalet. Trots att det är just i den sekunden jag behöver bli hörd.

När det händer, då kapslar man allt längre in i hjärtat och tillslut går man nog sönder.

Glöm inte bort att lyssna på dina nära och kära, och fråga ingen om hur dom mår – om du inte orkar lyssna på det dåliga. För det gör ännu ondare att bli avvisad när man behöver någon som mest. Fråga hellre inte alls.

Sista promenaderna utan snö

man får inte glömma bort att njuta av att kunna gå obehindrat överallt. Men nu har snön kommit så nu får vi invänta skotrar som plattar till och gör förhoppningsvis promenadsträckorna gångbara! :)

Trött

Jag brukar vara en person som studsar upp ur sängen, pigg o glad.

Jag vaknar fortfarande före klockan men jag har svårt att motivera mig att kliva upp. Känner egentligen inte för att resa mig upp. Men givetvis gör jag det varje morgon. Men jag kan erkänna att jag är livrädd för dagen då den delen av hjärnan vinner och jag kommer ligga kvar här.

Jag längtar redan till april, till att man kan pusta ut. Det är ju bara november-april vi ska gå igenom först. Tiden går ju iallafall fort, för fort!

Ensam kvar

Jaha.

Då har Jonas sagt upp sig från vårt jobb, unnar honom verkligen att få göra något annat men kvar lämnas jag med allt vad det innebär.

Rekryteringen kommer jag själv att ha hand om, kommer sakna någon att bolla tankarna med. Jag hoppas verkligen att hans ersättare kommer kunna fylla iallafall hälften av hans skor.

Kommer verkligen sakna att jobba med min bästa vän och kärlek. Vi har varit ett bra team.

Det kommer bli svårt att slå, men man får gå vidare och inte blicka bakåt.

Vet du någon som vill jobba som ansvarig för skiduthyrningen? Och som samtidigt har erfarenheten som krävs. Tipsa h*n om detta jobb!

Bedöva ensamheten med arbete

Tänk att det finns över 10 miljoner i Sverige, och ändå är vi så många som känner oss ensamma. Jag är en ensamvarg som trivs i min ensamhet, men ibland vaknar en riktig känsla och även jag känner mig ensam. Väldigt ensam.

Det är ofta när jag scrollar på sociala medier och ser tjejgäng som hänger ihop och har deras bästa tid i livet. Dom har varandra, dom skrattar och njuter av livet. Det är då ensamheten kastar sig som en klump i magen.

Och då tar jag till ännu mera arbete. Det bedövar ensamheten.

Känns verkligen orättvist att alla mina vänner flytt ifrån Sälen och flyttat till olika delar i Sverige. Även om man önskar att man ska ses ofta, så får man olika liv och rutiner. Att vara vuxen är inte det lättaste.

Men missförstå mig inte. Jag är tacksam för min lilla familj. Att jag alltid har en hund tätt vid min sida samt en sambo. Dock är han inte hemma med mig idag, därför smyger sig grubbleriet på lite extra.

Men det är väl så vi fiskar funkar?

Spegel spegel på väggen där

Vågen.

Jag trodde inte att det skulle kunna sätta sig psykiskt. Jag har nått min målvikt. Utan att göra ett skit.

Tittar jag på den här bilden så ser jag att jag har blivit smal. Men .. en vecka senare så tycker jag att de känns som jag blivit större. Jag fattar att det inte är så. Men djävulen på mina axlar säger att jag måste tänka på vad jag äter, passa dig..

Hur kan ena hjärnhalvan säga att man behöver gå ner mer? När man egentligen är tillfreds? Fattar inte..