Att acceptera

Ibland undrar jag hur mycket en människa ska acceptera.

Hur hög ”smärttröskel” man ska behöva gå och bära på?

Nu pratar jag absolut inte smärta som gör ont på utsidan utan på insidan.

Det gör så in i helvete ont att bli ignorerad och att de lilla man får är bara negativt.

Tillslut intalar man sig att man är sämst, inget är bra med att vara jag.

 

——-

 

Detta är känslor ingen ska behöva gå och bära på, men vi är alldeles för många som går runt och känner att man inte räcker till. Frågan är om det är känslan man har i kroppen att inte räcka till som tillslut äter upp en och man går in i väggen. Jag tänker ofta på hur folk ramlar över tröskeln, hur långt det har behövt gå innan man satt stopp. Fanns det en chans att den personen kunde ha gjort något åt den vidriga situationen innan det var försent, eller hinner man inte blinka förrän man slagit huvudet hårt i väggen. Jag är rädd för att någongång stå där, och allt är försent. För att se på folk som gått in i väggen, och gått in i den riktigt hårt.. Det verkar aldrig försvinna. Man verkar ha tappat bort sig själv så långt bort att man aldrig hittar sig igen. Någon människa som kan svara hur dina symtomer kändes och om du ignorerade dom eller om det sa pang?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *