Hjärndöd tv eller ej!

Något jag älskar att göra är att kolla på ”hjärndöd” tv, det är avkoppling för mig medans för andra är de stressande för dom kan inte acceptera att vissa människor är annorlunda. Jag älskar att titta på när andra filmar sig själva och visar sin dag, jag kanske inte lär mig något varje gång jag tittar på sån tv men igår så vaknade jag upp lite ur min dvala.

Johanna Öholm pratade om att hon alltid har haft en känsla av att ingen tycker om henne, då tittade jag upp och kände: det är precis så jag känner.

När en människa väljer att titta ner istället för att hälsa på mig, då tar jag det som att den personen inte gillar mig, och kan inte ens behaga sig att ge mig ett hej.

Det är många människor som fått mig att känna mig som en väldigt icke existerande människa, och det säger väl egentligen mer om dom än mig. Men frågan är om det mer är hjärnspöken eller om man faktiskt är en person som inte är omtyckt av så många?

Det är ju så orättvist att alla tycker om Jonas, och när man kommer in i ett rum så frågar inte folk hur jag mår, utan hur Jonas mår eller vart han är. Som att jag inte är en egen person, som att dom egentligen inte hade pratat med mig om inte jag var tillsammans med ”världens snällaste människa”.

Detta är sådana hjärnspöken som ofta figurerar i mitt huvud. Något jag ofta tar upp med Jonas ”H*n tycker nog inte om mig”, medans Jonas bara rycker på axlarna så gnager det i mitt huvud. För jag tycker att jag är en snäll och ödmjuk människa, men jag är inte världens snällaste människa. Men alla kan inte älska mig, men det vore roligt om någon gjorde det. (Självklart är jag inte oälskad, men jag hoppas ni förstår vad jag menar)20131011-214844.jpg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *