Lögner mot sig själv

Jag vet att jag ljugit lite för mig själv när jag sagt att det jag gjort mot mig själv inte satt några spår.
Jag har ju ljugit mest för mig själv, men sanningen kryper alltid fram oavsett om man vill inse det eller ej.

Jag ångrar inte det beslutet jag fattade då, men jag började känna det som ett straff när jag fick en diagnos som skrämde mig något oerhört. Då kände jag att jag haft min chans men blåst den. Även om jag varken är eller var redo. Men sanningen har kommit ikapp mig, rädslan som jag bär på är så jävla tung. Så tung att jag tydligen hamnade på akuten av smärtor som ingen läkare kunde förklara med något annat ord än psykiskt.

Jag har något som tynger mig varje dag, fast jag inte fattat det själv och jag vet inte vem jag ska prata med. Förlåt, men jag vet inte det.
Jag är inte den som ville tynga andra med mina funderingar och grubblerier, inte ens min pojkvän.
Jag skäms.

2 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *